När jag träffade Filip för åtta år sen. Jobbade han som speaker på Hockeyn i Örebro. Det var faktiskt Hockey snack som en gång förde oss samman på en krog här i stan..

En kväll precis i början när vi träffats, hade han ordnat fribiljetter till mig och min kompis Malin. Jag var inte ett dugg intresserad av att gå.. sport får mig att kräkas, tyyp. Men Malin som då var singel tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att spana på killar. Eftersom det var Halmstad ( min hemstad )som spelade, bet jag ihop och gick dit.

Bestämde mig för att det nog kunde bli kul. Tävlings människa som jag är hejjade jag stenhårt på Halmstad.

Filip hade kört oss dit och vi skulle även åka med honom hem. Det var mitt i vintern kan jag  tilllägga.

Det var en mkt spännande match och HALMSTAD tog så klart hem segern.. Det måste ha varit den roligaste hockeymatch jag varit på ( jag har faktiskt varit på fler..). Jag var på topphumör. MEN det var inte Filip. Han var så jääkla sur. Bara muttrade till svar. Det var IS kallt ute och jag och Mallin såg fram emot att få åka hem. Men ICKE. Surgubben gjorde snabbt klart för oss att han inte hade tid att köra oss hem. VI FICK GÅÅ. Himlans trevlig knöl man träffat.. Hur kunde man bli SÅ sur för att ens stad förlorat en match??? Jag och Malin pulsade genom snön hem till mig. Som tur var bodde jag bara nån kilometer bort. När vi äntligen var hemma kom Filip i sin töntiga lila bil. Snacka om puckad.

Igår ( åtta år senare )spelade Ösk mot Halmstad i fotboll. Filip jobbar som speaker på fotbollen. Han frågade om jag och Felix ville gå..

Eeeh Nääääää, jag skulle inte tro det.

Vi bor inte lika centralt längre och det skulle vara ganska jobbigt att gå hela vägen hem ( typ 7 km ) med en trött liten 5 åring..

Jenny